Jag har alltid älskat att träna. Det är då jag mår bra och känner att jag kan vara mig själv. Men för drygt 2 år sedan då jag blev skadad blev helt plötsligt träning det värsta jag visste. Jag ville aldrig mer bli påmind om att jag inte längre kunde spela fotboll eller anstränga mitt knä. Bara tanken av att jag aldrig mer skulle få spela fotboll var en mardröm eftersom fotboll var en av de få sakerna som fick mig att le. Jag slutade kolla på sport överhuvud taget. Jag ville aldrig mer bli påmind av alla planer jag hade som hade med sport och träning att göra. Det var de jag ville jobba med och jag hade planerat mitt liv utifrån att jag inte skulle vara skadad. Så att träna och sport var det jag hatade allra mest under en tid.
Men sen sket jag i vad doktorerna hade sagt och jag började smått träna igen. Började bygga upp musklerna i knät för att förebygga vidare skador. Jag började inte spela fotboll igen, men jag började kolla på sport. Jag började älska sport igen. Jag började inse att jag inte kunde leva utan att träna och kolla på sport. Så småningom fick jag en praktikplats på Westcoast i Munkedal, då hade jag redan tränat i några månader. Men under min tid där så var jag på toppen av min träning, jag älskade verkligen att träna igen. Så vältränad jag var under våren 2011 hade jag inte vart på länge. Och jag lärde mig sätt att förebygga skador inte bara i knät, utan skador i hela kroppen. Jag var noga med hur jag tränade och belastade delar av kroppen så jag var säker på att jag kunde undvika att skada knät mer. Sen dess har jag inte skadat knät mer. Jag har haft ont, men det kan jag inte komma undan. Ont i knät kommer jag ha resten av livet och det är bara att inse att det finns vissa saker här i livet som jag måste avstå. Men så länge jag klarar av att träna så är jag lycklig.
Så träning är något jag visserligen älskade från början och sedan hatade. Men det slutade ju med att jag älskade det igen och så hoppas jag på att det kommer vara resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar