Efter en bra dag ligger jag nu äntligen i sängen efter en massage å en god middag med Rasmus. Killen vet hur man får en tjej nöjd iallafall. För nu är jag så nöjd med livet som jag bara kan bli tror jag.
Rasmus ligger och sover och jag är klarvaken. Ligger och tänker på hur livet hade sett ut om man hade gjort annorlunda val. Bara en tanke jag har... Det går inte att undvika att fundera på det. Det är alltid lättare att tänka på de val man gjort och vart dom har tagit en än de val man ännu inte gjort och vart dom kommer ta en. Även om man är nöjd så ska man inte nöja sig. Det känns som att det alltid finns något mer att få ut av livet.
Det jag har funderat mest på det senaste är om det är dumt att binda sig till någon. Det är inte det att jag inte är tacksam för att jag har Rasmus utan det om det kanske finns något bättre, något säkrare, något bestående. Han är bäst, det är han verkligen, men kanske inte bäst för mig... Jag vill ha en säkerhet här i livet och just nu är han inte säker. Med tanke på allt som har hänt mellan oss det senaste året så är jag aldrig säker känns det som. Det är 2 veckor av total lycka (för han gör mig verkligen till den lyckligaste tjejen i världen) men sen är det 2 veckor av bråk och svek och då mår jag hur bra som helst utan honom. Jag lever livet, men jag lever även livet när jag är med honom. Jag blir ju olycklig på grund av att vi bråkat, men jag mår ändå bra med livet, allt faller inte samman som det borde göra.
Det är en konstig känsla, att vara lycklig med en kille man älskar men även vara lycklig utan honom. Anledningen till att jag känner såhär är nog för att man borde känna sig värdelös utan den man älskar, men det gör jag inte. Jag är minst lika lycklig, vilket gör mig så fruktansvärt förvirrad. Jag känner mig som den elakaste och vidrigaste personen i hela världen som känner såhär.
Det känns som att jag är på en plats i livet som gör mig lycklig även om jag är singel eller inte. Kanske är det så att jag är en av dom där allt inte kretsar kring förhållanden. För jag bryr mig inte om jag är ensam eller inte, för jag är lyckligt vilket som. Känner mig värdelös som inte bryr mig, det är det enda som jag mår dåligt över. Jag förstår inte varför jag inte bryr mig. Kanske är det på grund av honom som jag inte bryr mig. Jag vet inte om det är såhär med andra killar för jag hinner aldrig prova eftersom jag alltid faller tillbaka till Rasmus.
Allt gör mig väldigt förvirrad. Jag är inte van vid att vara lycklig vid varenda tillfälle i livet. Jag saknar att gråta vid bråk, jag saknar att vara olycklig, jag saknar att må dåligt ibland, för det är en del av livet. Det ska vara lycka blandat med sorg. Det är så det ska vara. Jag vill känna känslan av att man inte vill leva utan den man älskar. Förhoppningsvis kommer den känslan, för jag saknar den verkligen.
Ska krypa upp intill Rasmus och kolla på lite tv, för nu vaknade han. För han gör mig ju verkligen lycklig och jag ska ju faktiskt inte klaga på att jag har honom. Kanske är det för att vi alltid hittar tillbaka till varandra som jag är lycklig utan honom. Så har det pågått i 1 år nu och jag kanske har vant mig vid att det är så det är mellan oss. Men kan inte bestämma mig över om det går att bygga ett förhållande på det eller inte.
Det är något värt att fundera på. Det är såhär det har fungerat mellan oss sen den dagen vi träffades. Så det kanske är såhär det ska vara när det gäller oss. Skönt var det iallafall att skriva av sig lite, för det behövdes verkligen för det är svårt att prata om detta med någon eftersom ingen vet hur det känns.
Nu pussar han på mig och drar mig tillbaka till sängen... Kanske dags att lägga ifrån mig datorn och tankarna för en stund och bara vara. Egentligen är jag ju faktiskt inte vuxen nog till att fundera på detta förrän om några år. Vrickad kärlek kanske kan vara det bästa just nu.
God natt!
