Letting someone into your life is as hard as getting an A on a physics test

Hur svårt ska det vara att våga ta ett steg och låta någon ny komma in i ens liv? Ibland blir jag verkligen livrädd för att öppna upp mig och lära känna nya människor eftersom det har sårat mig förr. Men är det personen i fråga som jag inte litar på tillräckligt eller är det mig själv? Hur mycket jag än klurar på det så kan jag inte komma fram till vem av oss problemet ligger hos. Ibland litar jag inte på honom, men ibland litar jag inte heller på mig själv. "Det går snabbare att förstöra något än att bygga upp det", så tänker jag ofta när jag väljer vilka som får komma mig in på livet. För har jag den magkänslan jag har nu så känns det som att man kastar bort en del av livet på att bygga upp nått med någon man inte helt litar på och som småningom troligtvis kommer gå åt helvete ändå.

Men å andra hand, kan man verkligen riktigt lita på någon helt och håller någonsin?