Det finns en sak som är bra med att vara på botten, nästa steg är toppen!

Vart tog den där tjejen som älskade att träna vägen? Hon som uppskattade livet mest av alla hon kände? Hon som kunde få ut något bra ur alla dåliga saker som hände? Tror att jag kan vara på rätt väg för att hitta henne faktiskt. Hittar delar av henne hela tiden. Sinnet för träningen har kommit tillbaka. Efter lite cykling och ett core-pass mår jag hur bra som helst. Uppskattar livet mer och mer, kanske inte varje sekund av det, men så mycket mer än de senaste. Och jag börjar se alla bra saker med livet igen.. Alla dom där små korta ögonblicken som gör varje sekund av smärta värt de.

Ur varje tår man fäller kommer det något bra.

När jag mådde som bäst